Jag tänker, funderar och brottas med mig själv, med mitt samvete, de behöver säkert pengar, bara för att jag ser dem på morgonen, i en grupp, och som jag kallar det, har ett morgonmöte innan de går till sina platser och att några av dem har mobiltelefoner, och då menar jag inte äldre telefoner utan iPhone, Samsung, känns det som om de måste ha tillgång till pengar. Att de har råd att förse fler än en med en mobil. Klart man kan ha mobil fast man tigger, det ena utesluter inte det andra – även fast min hjärna känner att det är organiserat tiggeri – men åter igen, gör det någon skillnad?
Eftersom jag arbetar i city möter jag dem varje dag, jag har inte mycket pengar och får klara mig på existensminimum, men det svider till i själen när jag går förbi dem, det handlar mest om att - klart jag kan ge dem en krona eller panten på alla mina flaskor. Fast säger min hjärna – dina sparade flaskors pant är din bank, till för en liten bonus när det är som kargast.
Är jag självisk? Självklart inte, jag kan inte ge varje tiggare som jag passerar en krona, för det skulle bli en större summa innan arbetsdagen är över.
Så kommer dem in i spårvagnen, det känns som de endast använder den spårvagn jag tar och den tid jag reser hem – flera gånger i veckan. Dragspel, någon slags citra, och högt blir det för området är litet. Det känns som det skär genom mina öron, hjärnan vibrerar. Snabbt letar jag rätt på min iPhone, in med hörlurarna, på med den mest livliga musik jag kan hitta på Spotify, så jag drunknar i egen vald musik.
När de kommer med sin kopp för att be om en slant för att jag fått höra deras musik, ignorerar jag dem, vänder ryggen till – fast jag känner mig skamsen över min gnidenhet. Jag köper Faktum, om det saknas en slant till spårvagnsbiljetten ger jag dem en slant, om det saknas ett par kronor till mjölken bidrar jag gärna – att se resultatet på en gång, att se att det jag kan bidra med hjälper till, även om det är på en liten nivå, det ger mig en ro. Men var gång jag ser dem andra ligga på knä i Brunnsparken, Nordstan och utanför min ICA butik, ställer jag min fråga – är det ok att gå förbi dem utan att skänka en slant?
Jag funderar ofta på känslan över att tiggeriet har ökat, att de sitter överallt på sina knän med en liten burk framför sig, de är skadade, har barn att ge mat till står det på en dels skyltar. Och jag går förbi, då får jag brottas med mitt samvete, få övertala mig själv att det är ok, att det jag KAN hjälpa till med faktiskt räcker.
För allt jag kan göra är bra nog!
No comments:
Post a Comment