Keep Calm and....

Har faktiskt tagit mig genom en dag med att bara tänka på Patrik två gånger, kanske har det med att göra att jag var väldigt trött, eller att andra saker, som en stundande dejt ligger framför mig och jag har ändrat fokus. Hur som haver är det skönt även fast jag fortfarande saknar hans härliga kramar som sagt.

Det har varit lite befriande att prata med någon som känner att de kan prata om det som varit och som varit en del i det som gör honom till den han är i dag, jag tycker som jag sagt tidigare att det är intressant. Att veta vad för erfarenheter vi har med oss.

Vi har inte talas vid i dag, ja, förutom att jag fick ett ”God morgon” sms i morse, en önskan om en bra dag. Det var gott för hjärtat. Det visar att livet går vidare, även fast jag kan vara motvillig.

Hade som plan att köpa den vackra blusen från Cubus i dag, men jag gick hem vid lunch då ”Lingon veckan” bestämde sig för att komma idag - bra planering kvinnliga planeraren av lingonveckan - tyckte den kunde ta hänsyn att jag skall träffa en man och vill se vaken, fräsch och alert ut, inte trött, sliten och med påsar under ögonen - gurka tänkte jag, jag vill ha gurka för ögonen - men det får bli kallt vatten i stället!

Jag tror dock att jag kan komma iväg till jobbet igen i morgon, första dagen är alltid den mest utmanande dagen - oftast, ja ibland kan det bli mer, men jag tänker positivt!

Hm, undra om jag skall ringa Dick? Vill dock inte verka allt för angelägen - ok, han är den som ringt både i tisdags och onsdags, ja, där ser man.

Det blir bra det här, hur än det blir.

Antingen eller.....

Ok, kanske lite svårt att se, men försök....

Komponerade ett brev till Dick under dagen, när en liten lucka fanns, som svar på det han hade skickat under natten. Mysigt att ha någon att skriva till, få ett annat perspektiv på saker och ting.

Annars har dagen gått åt till att fundera ut vad jag skall ha på mig, vilket hör ihop med vad vi kommer att göra. Så i morse när jag målade mig valde jag att inte använda eyeliner, har använt det regelbundet sedan jag bestämde mig för att öva sminkning. Men, under dagen, när jag gick och pudrade näsan reagerade jag på att något saknades.

Så jag tror nog att det blir eyeliner - vad tycker ni - nåja, jag skall träna lite till med min eyeliner. Måla mina naglar skall jag också, raka mina ben - bara för att - frisera håret på något fint sätt - så sällan jag leker med håret. Tänker på det viset att om jag tar hand om mig, putsar lite så känns det säkert bättre inombords, då lyser det utåt också.

När jag sökte efter något att ha på mig på dejten, i går kväll, slutade det med att jag rensade garderoben på alla fläckiga tröjor som jag ”tror” att jag kanske skall få användning för, men om jag inte använt dem på det sista året känner jag att då blir de inte använda. Men så i morse när jag skulle välja något att ha på mig till jobbet - då stod jag framför mina garderober och kliade mig i håret, ”vad skall jag ha på mig?”

Letade, provade, letade och provade och högen av prövade kläder växte på farmors vackra karmstol. Det slutade med mina favorit gröna byxor, vit T-shirt och min gula Marco Polo kofta. Bekvämt. Men även fast jag vill känna mig bekväm i mina kläder på dejten så skall jag inte se ut som på jobbet - om ni förstår vad jag menar.

Har en blus som jag köpt på rean hos zara, sedan finns det en vacker blus på Cubus som är stilren men lite retro. Byxor - jo, mina nya LEE, mina första riktiga jeans sedan 1995, en stor dag - har lämnat in dem för uppläggning uppe vid Stigbergstorget, ett litet skrädderi vid sjömanskyrkan och Ebbes Hörna, hämtas på fredag.

Spännande är det i alla fall....

fast jag hoppas det blir lördag, för jag vill gärna till Moster, morbror och kusiner och kusinbarn på fredag, trivs så bra där.....

vi får se, det är ju bara onsdag!

Första Stakande Samtalet...

Då har jag haft mitt första samtal med Dick, det gick bra, att prata i mobiler är lite svårt ibland för man missar lite av vad den andra säger, beroende på ”nätet”, låter som om man ringer utomlands och det är en tids fördröjning.

Det är alltid lite stakande i början och då med en lite till och från linje började vi prata i mun på varandra. 

Men att han är ur Göteborgare går inte att ta miste på, dialekten så där charmigt go som Göteborgare kan vara. Vad vi pratade om? Ja du, det är en bra fråga, hans arbete, katt, lite allmänna saker, mitt jobb, katter och min närmiljö. Och vet ni, det är underbart att han inte tror att han är allergisk mot katter för att hans bror är det - utan har katt och då till och med en Ragdoll, en Ragdoll som heter Astrid.

Han jobbar skift när han inte har sin son, hans son är åtta år och bor hos honom varannan vecka. Men här tas det med ro, när det finns barn med så vill i alla fall jag inte bli presenterad för ens det finns lite mer ”kött på benen” och man kanske anar att relationen blir djupare - åter igen, jag tänker inte på detta, planerar inga giftemål eller sambo förhållanden - bara så ni vet.

Vi kom fram till att träffas i helgen, lördag pratade vi om först eftersom han jobbar skift och går av den skiftgången på fredag. Sedan pratade vi lite till - jag tyckte jag var vitsig, men fick ingen reaktion, till min besvikelse. Men det visade sig att han inte hade hört vad jag sagt, för han funderade på om vi inte kanske skulle ses på fredag i alla fall så om vi har det trevligt kan ses på lördagen också.

Föreslog att vi lämnar det öppet, vilken dag och vad vi skall göra - bra ide tyckte han, vi kan höras, kanske i morgon eller så. Vi får ta lite tid att ”smälta” detta samtal och sedan tänka på vad vi kan göra när vi skall ses. Jag la till att kanske kunde vi höras på torsdagen i stället - ja eller i morgon sa han :  )

Han hade en trevlig röst, han är en helt vanlig kille, alltid svårt att avgöra från foton, Patrik var inte helt lik sitt foto, han var mycket fin på foto, men jag blev lite paff när jag såg honom. Men Patriks ögon fick mig på fall. Så vi får se hur det blir med Dick - ur ett rent studieperspektiv. Sedan är väl inte jag en kalaspingla men helt ok.

Så nu får jag klura på vad som kan göras på en dejt - något förslag?

And Above all Things...

And above all, watch with glittering eyes the whole world around you,

because the greatest secrets are always hidden in the 

most unlikely places.

Those who don´t believe in magic will never find it!

- Roland Dahl

Lite lappat men Väskan visar Vägen...

Tiden knatar på, i sin egna takt. Oavsett vad som pågår inom mig, i mitt hjärta. Den tycks inte ta hänsyn till det alls. Känner det som jag gjort nu ett tag, de bedarrar men jag saknar den där närheten, avslappnade tvåsamheten. Känner att alla dessa presentationer som finns på nätdejting sidor är så hårda, så plastiga och hyperaktiva och massa med göra, göra och aktivitet. När jag läser dessa presentationerna så tappar jag andan.

Jag vill bara träffa någon som inte behöver vara så mycket, någon som har lite rum i sitt liv, inte var minut inplanerade med en massa aktiviteter. Någon som man känner sig så bekväm med så man känner att man kan knäppa upp knappen på jeansen och låta magen pösa.

Inte vet jag om det är orimligt.

Så, som en liten bonus till mig själv gick jag tillbaka till Åhléns för att titta på den lila väskan, som jag önskar sedan förra sommaren. Jag ville se om de sänkt priset ytterligare - och det hade dem. Så jag slog till och köpte den, från 700 kr till 300 kr, det är inte illa det. Ingen märkvärdig väska - men det är inte det jag faller för, utan den stiliga enkelheten, den lättsamma stilen - kanske som de män jag känner passar mig bäst.

Inte för att väskan botade eller lappade färdigt mitt hjärta, men den gav och ger glädje och lite vår känslor - hoppet om en ljusare framtid visar väskan mig till!

”Dick” som han heter som jag mailat på Match.com tycker jag verkar trevlig och det ser ut som en dejt kanske kan vara möjlig, han, olikt Patrik, har redan berättat mer om sig själv än Patrik någonsin gjorde - vilket inte betyder att Dick berättat hela sin livs historia, utan bara en liten, liten del. Jag skickade honom ett liknande mail för att presentera mig lite närmre men - NEJ - inte berättade jag allt, om ens en bråkdel, nu får vi se hur det går, vem vet.

Tiden som kantar får visa det!

Tillit

Lita på dig själv, dina egna känslor din intuition, det är bättre att göra några misstag på vägen än att lita på och kanske försöka imitera en yttre auktoritet, det är omöjligt att vara som någon annan, det enda vi kan hoppas på och sträva efter är att bli mer oss själva genom att öva medveten eget varande, det vill säga att ta ansvar för att vara dig själv!

Själv distans....

Det är lite svårt med själv distansen för ögonblicket, försöker, och det går bra tidvis, men så kände jag att det är dags att skoja med mig själv, reta mig med alla tricks som jag har och det resulterade i att efter duschen och handduks torkat hår, började jag prova olika frisyrer, olika sätt att sätta upp det - och när det var nog, rullade jag upp håret i två skumgrejer som jag har. Får se hur det blir.

Lät bli att gå in på Mötesplatsen idag, kände att även där behöver jag distansera mig. Det är svårt, men jag tror att det kommer att bli lättare och lättare för varje dag.

Har dock varit inne på Match.com och brevväxlat med en man där, lite fram och tillbaka och det kändes gott, jag har varit lättsam och lite ”försiktigare”

För att fortsätta knuffa mig genom, och fortsätta framåt har jag pratat med en av de som har hand om West Coast Jitterbugs och kommit överens om att jag kan bli medlem och vara med och titta när de dansar tills jag får plats i en kurs. De har en del andra aktiviteter som jag också kan delta på, men det är energin, den glädjen som finns där som jag vill ta del av. Som en vitamin injektion. Och för att utmana mig själv!

I morgon börjar en ny vecka, min helg började bra med ett oerhört uppskattat besök hos morbror, moster och kusiner - de hjälper mig lappa mitt hjärta och kusinbarnen ger energi och Elsa utmärkt hårvård. Genom det fick jag en varm början av helgen och den har gått relativt bra - på lördagen fortsatte jag med min tavla och i dag har jag faktiskt inte gjort något - förutom att tittat på dokumentärer via datorn.

Det handlar om själv distans och jag är värd omvårdnad och kärlek - speciellt från mig själv!

Så Var jag DÄR Igen....

Jag är en hel del inne på Mötesplatsen, och har väl anat att Patrik skall dyka upp där förr eller senare, men när han väl gjorde det kändes det som världen rämnade igen, kommer i lagom stötar måste jag säga. Och vad gör jag?! Jo, jag skickar honom ett meddelande, stakler - tala om att han måste känna sig oerhört eftertraktad när han har sin egna lilla stakler. Jagar honom som bara den - varför - sucker for punishment - det är vad jag är. Får givetvis inget svar och då blir jag än mer ledsen.

Det är som om jag plockar bort skorpan över mitt läkande sår och strör salt i det återigen blödande såret. Det svider, gör jävligt ont, men jag fortsätter att göra det. Dilemmat är bara att varje gång jag går in på Mötesplatsen så kommer hans ansikte finnas där och eftersom jag inte har någon tur alls längre, ingen som tycks finna mig intressant, jag då blir jag ledsen. Det känns som om jag har vansinnigt bråttom, att jag inte vill att det skall ta 12 år till, tills nästa gång.

Jag hatar att erkänna det men jag vill inte vara ensam, jag vill inte det, jag vill möta en partner och jag vill helst inte att vi skall vara för långt från varandra.

Inte en renoverande, gym gående flera gånger i veckan om jag inte går dör jag tycker inte om inaktivitet måste ha något att göra hela tiden älskar after work och vara ute och partaja med mina vänner tills solen kommer upp, gymmar och är försiktig med vad jag äter, renoverar mitt hus, trädgård, motorcykel vill resa och äventyra åka på safari klättra berg och hoppa fallskärm medans jag tränar lite mer etc.

Jag vill bara träffa en hemkär, lugn, harmonisk individ som inte jagar saker hela tiden och inte känner en stress att de hela tiden måste vara aktiva . Hyperaktiva, och golfa, renovera, partaja etc.

Har bara hittat tre sådana annonser och ingen av dem hör av sig över huvudtaget, jag tappar hoppet, känner det som jag går och mår illa hela tiden. Men jag skall tvinga mig vidare och troligheten att Patrik kommer att svara är noll - och DÅ Marie, då vet vi att han egentligen är en skit!

För man kan väl ändå vara mänsklig - och skulle jag inte känna en tveksamhet för Henriks behov av lugn skulle jag skicka ett meddelande till honom och fråga om jag fick komma förbi.

Ja, jag erkänner att jag nu gjort det jag inte ville att jag skulle göra, men jag får förlåta mig för det, för saknaden av Patrik finns där - även fast han är en skit när jag trodde världen om honom! I alla ärlighet var inte han helt ärlig då han inte delade med sig av sin ”Lista”.

Det är ok Marie - var ledsen du, vem vet vad som är runt hörnet, men jag är så rädd att jag är äcklig, ful oattraktivt tråkig medelålders hagga - neeejjjjjjjj.

Och även fast jag kanske har en date med Fredrik när han kommer hem från Thailand så känner jag lite fatalistisk där också - han är inne och kollar Mötesplatsen varje dag, men inget fler meddelanden från honom - och jag är glad att meddela att jag INTE skickat fler meddelanden till honom - jag vill så gärna att det skall gå, att det skall fungera, men jag vill inte bli desperat.

Jag skall fortsätta lappa, bli förbannad och fortsätta öva Make-Up, leka med det jag har!

Dröm klänningar

Har funderat på att försöka sy en klänning, men jag behöver isådana fall

mönster, men jag tror ändå att dessa två underbart vackra

klänningarna skulle vara för tuffa att

börja med!

Till Listan...

När jag märker att jag börjar gå igenom hans lista och tänka - det kan jag ändra och det kan jag justera, och det går nog att ordna så även det....

Ja, då vet jag att jag måste ta ett allvarligt samtal med mig själv, sätta mig ner vid köksbordet och ta min hand, ”nu är det så här min vän, om du måste ändra på dig så radikalt att du tappar dig själv, ja, då är du illa ute, du skall bli älskade för den du är och givetvis behöver man vara lite diplomatisk och smidig, men inte förändra hela sin personlighet.”

Men min hjärna smyger tillbaka till listan, tittar över den och trycker ihop den och kastar bort den, för att plocka upp den, stryka den platt igen och ögna igenom den. Så håller jag på hela spårvagnsresan hem, men det avtar i styrka, det avtar.

I morse möte jag Harry och Henrik som gick på sin morgon promenad, fick lite kärlek av Harry och bytte några ord med Henrik, en bra start på min dag - det drog jag tillbaka till hjärtat så snart hjärnan glider tillbaka till den listan.

Så stod jag där i duschen och så slog det mig - kanske skall jag söka efter en Lindy Hop partner samtidigt på Mötesplatsen - det kanske inte blir något romantiskt, men jag får börja kursen tidigare om jag har en partner med mig från början....hm något att fundera på, skulle rent naturligt fråga Henrik, men jag vet att han inte är på topp, då kan det bli allt för mycket på en gång!

Hm, Lindy Hop partner - partner !

Japp, och en gång till gick jag och kolla om Fredrik lämnat något meddelande, men nej, fast han varit inne på sidan igen - patetisk är vad jag är!

Men...det får man vara! I bland! Tror jag!

Man ska Tro!!

Man skall tro!

Precis som med hocky. Man måste tro på att man kan vinna.

Ofta får man ta sig av isen med avbruten klubba och tre gaddar kvar men sen...

när man suttit lite på bänken så måste man ut igen!

Ny klubba, samma tre tänder och stort flin. Man måste tro. Och slåss. Och däremellan lappar man ihop sig själv så gott det går!

Lappa på nu!!

Detta fick jag av underbara Malin B, det har blivit ett mantra, jag läser och upprepar det om och om igen!

Tack Malin för den!

(Bild från en mycket duktig tjej, den går att köpa via Etzy)

Jag blir så glad...

Detta är en bild från Anna Neahs Blogg, för tillfället tycks jag spara på alla bevis jag kan att det finns fler än jag som tycker om katter och som låter dem göra lite som de vill...ibland. Och att som i denna bild visar, tycker Annas man också om katten, de har faktiskt två!

Gör gott i hjärtat hos mig!

Hemma...

Nu mera hoppar jag av spårvagnen vid Vagnhallen Majorna, det är skönt att få komma in på gården så långt från min port som möjligt, så jag kan gå i genom hela gården och hälsa på gårdskatterna, grannarna och spårvagnarna. Det är kallt, så där att det verkligen biter i näsan, i kinderna, men gott var det.

Tog tag i att bära upp skåpluckorna till vinden, och soporna kastade jag i morse, och diskvatten är tappat i vasken - sedan tog det slut, för då ville jag måla, fortsätta med arbetet för att få den som jag ville, min morgontavla. Diskvattnet kallnade och fick stå.

Det har gått bättre idag, även fast tankarna flyger till honom, och önskan om att telefonen skulle signalera. Men det har gått längre mellan tankarna, och jag kan nu ha tv:n på, som bakgrunds ljud - nu går det bra, det var jobbigt tidigare.

Så höll jag mig undan från Mötesplatsen hela dagen, på jobbet skall man jobba kom jag på, men då jag kom hem och jag ville in och titta om jag fått något meddelande, inte något från den som jag hade hoppats från, även fast han varit inne och titta, men...jag får släppa det, allt är inte förbi.

Fick ett meddelande från han jag var och åt med på söndagen, han sa att jag inte var den, DET hände inte vid vårt möte, jag hade inte tänkt att skriva något till honom, bara låta det rinna ut i sanden, inte mer med det. Men han skrev och jag tänkte, jag svarar, bara önska honom lycka till, jag för min del sörjer inte - för mig var det mest för min skull, för att visa att jag kan, att jag vågar.

Men idag var det skönt att komma hem, bli varm med fötterna i tofflorna, med min Vagnhall utanför fönstret och Älvsborgsbron som bakgrund till allt!

Sådant som inspirerar och sablans känslan...

Dessa dagar som gått har jag sökt mig ut, för att inte fastna i det jobbiga, utan drömma och fundera över annat. Som att följa några av mina favorit bloggar, Karins Konstgrepp och Anna Neah. Det är lätt att se varför just dessa två har fått plats i mitt hjärta, för det är min stil, den jag nu mera strävar efter, lite 1940 - talet, stiligt och ”ärtigt” charmigt, glimten i ögat.

Och West Coast Jitterbugs, jag skall börja med Lindy Hop, men de finns ingen plats för mig nu, men senare i februari, tills dess tänker jag gå dit för att insupa miljön, de har ”te-dans” på lördagar. Musiken, kläderna och själen - det är Lindy Hop för mig.

Men givetvis har jag gått här med björkriset och piskat min rygg, om och om igen, ALLT är givetvis mitt fel, jag är ful, oaptitlig, äcklig, ointressant och en paria. Så hoppar jag in på instagram och tittar på lite av Karins foton och Underbara Claras foton. Det ger glädje och lite glitter energi. Speciellt när jag vet att instagram är bara ”mitt”, inget som Patrik tyckte om, så även facebook - han gillade inte det heller - bra för mig!

I går kväll satt jag och sökte bland internet dating företagen, tre olika inräknat med Mötesplatsen, har skapat profil på tre ställen nu, mest för att jag upptäcker att det tycks komma väldigt få nya människor på Mötesplatsen. Jag får ”flörtar” från män som ser ut som om de skulle ge mig en hjärtattack om jag träffat dem ute i en park.

Det sänker liksom hoppet. Det och att Fredrik som när han var inne i går fast han var i Thailand skickade ett svar på mitt meddelande, men när han var inne idag svarade han inte på mitt svar...ja, ni hör. Sakta i backarna Marie - tänker jag, det är inget som säger att du skall gilla honom, utan här har vi inga preferenser här tar vi vad vi får, den som vill ha mig - nej det är en lögn, men ibland känns det så, uppfattar jag det som så.

När jag var och tittade på Shake My World så hittade jag min granne Henrik, det tyckte jag var lite roligt, men han hade inte varit inne på sidan sedan i somras, vilket är förståeligt med tanke på att han haft det lite motigt.

Jag skall fortsätta följa mina favorit bloggar, skall köpa lite silkespapper och ett par nya penslar, fortsätta med tavlan - nya idéer flockas och retas, det är en härlig känsla. Men hjärtat är tungt men det är snällare under längre perioder tills något påminner, tills en saknad kommer - och visst, jag hoppas fortfarande på att han skall höra av sig, fråga om jag kan komma tillbaka - men jag vet hans person, när han har bestämt sig så har han, och mitt sista samtal med honom brände alla broar.

Men mest av allt - den tiden är förbi, jag fick lite övning, smak för vad jag önskar och vad jag har lite svårare med - men jag vill inte ha en man som vill ha konstant aktivitet, som spelar tennis, golf, springer är på gym fem dagar i veckan, renoverar sitt hus, sin båt och där i mellan åka på utlands semester, vintersemester och umgås med vänner, familj, äta ute äta inne, vara romantisk fast göra tusen saker samtidigt, jobba,jobba, städa, segla etc.etc - för det är känslan jag får på Mötesplatsen - att man skall göra allt detta.

Jag vill fortfarande bara älska och bli älskad, hitta en kompis, vän och älskare, någon att utvecklas och bara vara med och som inte konstant känner att man måste aktivera sig för sakens skull utan kan ta det som det kommer. Njuta i livet i en takt som gör att man verkligen kan uppleva det med så många sinnen som möjligt!

Men lite ledsen är jag fortfarande - sablans!

Skönt att träffa henne igen...för att prata!

Jag är så glad att jag ringde min psykolog den där måndagen, för att boka tid och att hon hade ett återbud så hon kunde träffa mig i dag. För det har varit en snurrande massa frågor och tankar som jagat varandra i min skalle. ”Hur skulle jag vara för att han önskat ha mig kvar?” ”om jag gjorde si eller så hade det fungerat då?” Men det är överspelat, jag har bränt dem broarna i min desperation att han skulle ta mig tillbaka.

Men det är så svårt att släppa taget, att låta det vara, inse att det är över.

Att få sitta med henne och bolla, få hjälp med att nysta ut vad jag reagerade på och vad det var som skedde inom mig. Vad jag kanske reagerade på också, förutom sorgen att han inte ville fortsätta. För hans nekande till fortsatt relation satte igång en hel drös med gamla tankar, rev upp en massa gamla sår. Att känna att jag kunde vända mig till henne när det krisade var en lättnad, att veta att hon finns kvar i fall att.

Jag lämnade henne lite lättare och med förståelsen att jag kommer att vara ledsen tills, precis som jag själv redan förstått.

Berättade att jag redan varit på en dejt med en annan man som jag haft kontakt med, men att jag kände redan innan att det inte var någon som jag skulle känna mig bekväm med, en gång hade han ringt när han var full. Så snart jag såg honom tänkte jag, kan jag gå med en gång?

Men jag satte mig ner, var ledsen och satt där och tänkte att kommer det alltid vara så här? Har jag träffat det bästa som Mötesplatsen hade att erbjuda när jag träffade Patrik? För saken är den, att de personer som fanns där när jag började med Mötesplatsen finns där än i dag - kände inte att det fanns så mycket nytt.

Nu har jag en dejt i februari, få se hur det blir, men tills dess skall jag förlåta mig var dag och förklara att det är ok att vara ledsen, ok att känna en saknad och en viss sorg.

Men...jag skall fortsätta fram, utmana mina ”bekväma” mönster.

Vill bara att någon skall finna mig fin och kanske till och med attraktiv....

Allt jag vill är att älska och bli älskad.

Sorgsen igen....Ta mig tillbaka för FAN!!

Plötsligt slår sig den förbannade saknaden ner igen, fast jag påpekat att det vore tacksamt om den kan hitta någon annanstans att slå sig ner. Jag grät i duschen, det var det mest praktiska eftersom tårar är våta - inte kan jag märka om jag gråter då, även fast det gör ont och värker så.

Sedan envisades sig tårarna att komma även efter duschen, när jag är så trött, trött, jag försökte förskingra mina tankar, lura mig själv, det är bara det att det gör så ont hela tiden, det tycker jag är dumt - det samt att jag inte är önskad, det känns tufft.

Ilskan och önskan om att bli förbannad stannar inte länge, men jag skall fortsätta träna på det!

Så, jag hade kommit överens med en man att jag skulle träffa honom och jag gick, för att ersätta en känsla med en annan, för att ersätta en tanke mot ett par andra, men jag hade nära till tårar, så den iskalla vinden hjälpte mig att förleda då kölden fullkomlig bet mig i kinderna, och gjorde kinderna utan mycket känsel och ögonen tårades i alla fall...

Det var en ganska otakt date, kände redan när jag steg in och satte mig att det inte riktigt var riktigt, men det hade jag känt med honom från början, för alla de månaderna sedan. Det vill säga att jag inte riktigt hittade min plats eller kände mig bekväm utan satt mest och titta på hur mycket han drack.

Men jag stannade en timme eller så, lyssnade och pratade, och när jag tyckte att tiden var rätt berättade jag att jag behövde åka hem, att jag var oerhört trött, vilket jag var och behövde lite ro innan måndagen kom igen.

Mest av allt var jag ledsen när jag kom hem, kröp upp i min soffa och kramade om min stora kudde så gott jag kunde, få värme och något att krama.

Försökte med Olivia men hon tyckte inte att det var vidare väst passande för henne just då, eller någon gång. Men jag lurade henne till mig med borsten, borstade henne och sedan fick jag hålla om hennes tass, och hon la sitt huvud i min hand - sorgen finns där, mest är jag ledsen att inte jag var något att ha - men

I morgon skall jag allt upp, lägga på en foundation, öva med min eyeliner, rouge och ge mig ut igen, huvud håller jag upp och visst - ledsen kommer jag nog vara ett tag till, även fast jag det inte vill - hjärtat tar sin egna tid - den jäkeln!!!

Tid...

Att se det vackra är också ett hjärtans plåster!

Min älskade port! Hem med ett svidande hjärta

alltid svårast när jag kommer hem.

Men, jag blev genast glad när jag märkte att Olivia

gillar min nya väska från Thailand!

Allt jag kan ge mig själv och mitt hjärta är tid, men så känner jag att jag inte vill vara ensam hemma för mycket och att jag måste få någon utmaning, någon annan känsla som tar över. Jag har förnedrat mig och jag kände liksom att nu kan det inte bli värre.

Så jag gick ut och hämta mitt paket som kommit från Thailand med min nya rosa väska och en Cola Zero - livs vatten. Jag hade tidigare under dagen gått in på Mötesplatsen igen, fast jag sa att det skulle jag inte, för fy. Men ...

Samtidigt som jag mötte Patrik den söndagen i oktober hade jag bestämt att jag skulle träffa en annan senare i veckan, men det blev inte av tack vare den intensiva historien som jag ramlade in på. Så det blev ingen träff med den andra.

Äsch - jag skickar i väg ett meddelande och frågar om han fortfarande finns och om han kan tänka sig att ses, om han inte är upptagen. Sedan tänkte jag inte mer på det, jag gick och hämtade min väska och köpte en cola, lunkandes i lugnan sorge mod. Kom in skulle lämna något på skrivbordet och såg att jag fått ett sms.

Det var från han, och han vill gärna ses men, som med våran timing från början, skulle han till Thailand för två veckors semester på fredag. Vi har haft svårt att få till en träff, för vi skulle ha träffats innan jag träffade Patrik, men sedan var jag borta och vi fick flytta den och den tiden var som sagt efter den tid jag hade träff med Patrik.

Men - det kändes gott att jag provade fast jag tycker att allt i livet är läskigt för tillfället, att jag hoppade från avsatsen. Fast jag stukat tån.

Efter en sms växling och ett ”trevlig resa hörs när du är tillbaka och glöm inte stödstrumpor” kändes det lite tomt igen.

Jag behövde en skopa glädje och lite pussar om än från en liten hund som heter Harry, men, jag känner inte hans husse egentligen, förutom en liten blyg ordväxling. Men, jag hade hans mobil nummer, skickade iväg ett sms och frågade om ”en glädjetröstande knasig granne skulle få gå med ut på Harrys kvällspromenad” sedan satt jag och tittade på displayen på telefonen.

Så efter ett par ögonblick får jag ett svar att det får jag gärna, vi träffas utanför hans port klockan 20.27 - exakt!

Precis vad jag behövde - Harrys husse var som en spegling av mig, han sa efter en stund ursäktande att han har en tendens att öppna upp sig för mycket, men det var mest för att han ville att den han pratar med skall förstå. Att han hade gått in i väggen och var sjukskriven halvtid - men det var inte det som var skönt att höra, utan att här går Patriks totala motsats med vandrande påminnelse om att jag faktiskt inte är så knasig och att det finns andra som jag som tycker att mänskliga känslor skall delas.

Harrys husse är också kreativ och lite mer ”mjuk i kroppen” enda sett jag kan beskriva det som. Han är en öppen person, tillåtande och snäll.

Vi pratade om allt möjligt, jämförde ärr, och när vi kom in via grinden efter 10 min promenad så kom vi överens om att det var trevligt och kanske skulle vi träffas och jämföra lista någon gång - så jag fick inte bara pussar av underbara mopsen Harry, utan även en go kram från hans husse - vänskaplig, precis vad jag behövde.

Och för att lappa mitt brustna hjärta har jag frågat mina kusiner om jag möjligtvis kunde få vara med på deras fredags middag om de skall ha den, för värmens skull. Ser ut som det kan vara möjligt.

Sedan har jag bara garderat upp tvätt på lördag och eventuellt se om jag kan få följa med min andra grannes hund Astrid och hennes matte ut på en promenad.

Söndagen få bli målning och andra ”sluta tänka aktiviteter” som kanske veckolunch lagning.

Allt för att försöka förleda mitt hjärtas tankar, fast tror jag nu nått - förbannad stadiet, fast behöver bli lite mer förbannad. För Patrik deletade mig från sin google kontaktlista och imo, det kändes som ett ”fuck you” rakt i ansikten! För, visst vill en del av mig ha honom åter!

Bra - jag raderade honom och svor att jag önskade jag hade gjort den när jag tänkte det i tisdags.

Men - äsch tänkte jag, jag ser om jag inte kan anmäla mig till en Lindy Hop kurs istället!

Så känns det ibland i livet - tycker jag är pisspott

Jag är ledsen, jävligt ledsen, så ledsen att min kropp skakar, jag darrar som ett asplöv och det gör så otroligt ont. Jag blev chockad, det var som att få ett knytnävsslag i magen, isigt hårt, vasst hårt. Jag veks dubbel och gråten kom, jag vill kräkas, spy ut allt och bli färdig. Men säger själen det kommer att ta tid, en tid som behövs, men jag kommer igenom det här hel säger själen och jag väljer att försöka lyssna till det.

Men just nu gör det ont att andas, jag kan sitta på jobbet och få solen i ögonen och tänka på det vi pratat om som jag inte kommer att kunna vara med om, med honom. Eller att telefonen är tyst igen, inga meddelanden. Hoppet sitter kvar, att han skall ändra sig och komma tillbaka, men på hans lista har jag för mycket minus, för många minus på den kriterielista han har.

Vad gör det för en kvinnas självkänsla? Jo, denna kvinna känner sig dum, känner sig lurad, känner mig jävligt blåst!

Som vanligt vill jag att det skall gå fort, att mitt hjärta skall läka snabbt, jag vill att känslorna skall gå över och bli lättare, göra min kropp och själ lättare. Jag uppskattar alla kommentarer jag fått på facebook, jag har tagit till mig dem i ett litet paket och lagt det i mitt hjärta, för värmens skull.

Men jag är livrädd för att jag kommer att bli ensam för resten av livet, att den jag är inte räcker även fast jag äntligen börjat gilla den jag är, med alla tokigheter som bygger upp min person. Jag skulle inte vilja ändra på mig, mina omständigheter ja, men det är inget jag kan göra med min historia, min ekonomi eller de utmaningar min själ ger mig i mellan åt. Men utan allt det, alla små konstigheter, alla underligheter, sprattligheter och "muskel ryckningar" skulle jag inte vara jag - mina färger skulle inte vara så starka, jag vill leva ett liv i färg och vara med någon som tar mig för den jag är, och det som skapar lite otakt - prata igenom, inte bara stänga och sätta en prick för en kriterialista.

Men jag vill inte vara ensam för resten av livet - att det tog 12 år innan första daten gör givetvis att jag känner en darrning inför de dagar som kommer framöver.

Allt jag ville var att bli älskad för den jag är, allt jag ville var att älska tillbaka, ge tillbaka och visa hur jag känner. Jag gick in i denna relation med honom vidöppen, med ett öppet hjärta, med armarna utsträckta och jag välkomnade honom för den han var, med alla små udda saker (udda för vad jag tycker) som han har. Det jag tror inte att jag ångrar mitt öppna hjärta - att jag vågade hoppa rakt i plurret från högsta avsatsen i poolen som är livet.

Visst hade han saker som gjorde mig fundersam, kanske hade jag också en lista som jag fyllde på längst vägen, inom mig, men det som var skillnaden, är skillnaden var att jag gav honom en chans att bemöta mina funderingar. Jag lät honom förklara ,det är något som han aldrig gav mig - jag fick aldrig bemöta och förklara de minus saker som han la på, på sin minus lista. Han drog bara ut ploppen och lät mig flyta ner i vasken.

Men det gör så ont, när slutar det att göra ont? Jag kommer inte ihåg från tidigare brustna hjärtan, relationer som varat ett par år i stället för tre månader. Jag är säker på att det blev ett sorgearbete, en stund av ängslan och ledsamhet och oavsett om jag vill erkänna det eller inte så är det själen som rår över hjärtat och tiden, själen kör efter egen väg - den busen!

Kan någon annan ta hand om ledsamheten, kommer det en annan förbi min stig som vill följas åt? Det känns inte så idag. Men det är bara dagen efter.

Jag skall försöka forkusera på min jakt på 40-tals kläder, vågar jag prova lindyhopp? Lära mig lite sminkning, helst eyeliner Audrey Hepburn stile. Ta underbara duschar med underbar rik lotion, njuta av min Chanel parfym, mina böcker, mina katter och inte minst, jag skall följa mitt hjärta även fast det just nu gör så jävla ont, fortsätta hulk gråta tills...

Men det vore snällt om någon kunde ta över, ta hand om det åt mig - någon som vill köpa det?! Hör av er!

A Sure Thing - Stupid Head.......

Jag trodde att jag var älskad precis för den jag är, jag kände mig väldigt trygg, som om jag kunde lita på denna relation och bygga vidare på den, näst intill att jag kunde vara säker på att han vill ha mig - det var en ”Sure Thing” .

Så när samtalet kom på förmiddagen var jag inte förberedd, jag trodde faktiskt först att han skämtade, eller i alla fall i en sekund eller så, för visst kände jag att något förändrats, att hans ”ton” var annan än den brukar. Jag kände hur hjärtat brast och jag kunde knappt andas.

När samtalet var över gick jag och irrade runt i lägenheten, genom varje rum, han ville lämna över de saker som jag hade hos honom och jag ville inte träffa honom, för jag var så ledsen att jag kunde kräkas. Jag bad honom lämna sakerna utanför min dörr, inte ringa på, inte komma in, jag kunde inte se honom, det skulle göra för ont.

Jag hängde en lapp på dörren där jag önskade honom all lycka i framtiden, med nytt jobb, nytt förhållande. Hängde även kvittot på julklappen så han kunde byta till sig en fungerande - klädborste.

Varje gång dörren i porten slog igen fick jag hjärtstopp, vart steg i trapporna gjorde så att hela min kropp darrade. Varje bil som åkte förbi var hans och mitt hjärta och min mage sved. Så kände jag att jag inte riktigt kunde ta väntan, för mig är det som med plåster - bäst att dra allt på en gång.

Jag ringde honom, dels för att jag ville förstå vad som hänt och dels för be honom komma över med mina saker i dag, han drog upp en tidigare relation, allt jag kände var en besvikelse, för jag har gjort ett sådan gediget arbete och kommit så långt på vägen i mig själv, i min själ, att bli lämnad nu, för det som varit,är svårt att förstå. Han sa att det var medicinerna, katterna, muskelryckningarna etc etc. Men alla har vi våra små egenheter så även han, men han sätter sig först i allt och visst borde jag lyssnat på detta, men jag tycker så oerhört mycket om honom att jag inte tog in det.

Han gjorde sitt val, och jag får ta hand om mig själv och gå vidare, men jag är oerhört ledsen, besviken chockad och snopen, från att ha skilts åt dagen innan med kyssar och ömhetsbevis, en natt med intim närhet, till att han på kvällen då han skjutsat hem mig hittat Theralen som jag lämnat där för min sömn - googlat vad Theralen används för och dragit en slutsats så fick det honom att bestämma sig för att jag inte var värd alla förändringar som en relation med mig skulle innebära.

Jag saknar honom vansinnigt, inom mig finns givetvis hoppet att han skall ändra sig, att han skall tänka om, men som vanligt med mig så är det en fråga om sorgarbete, jag får tillåta mig själv att gråta som om världen kommit till ända, så jag skakar och får röda ögon, men det får vara ok, får ta mig igenom den här sorgen och när han inte ändrar sig får jag inse att de är ett faktum tills hoppet löp ut av sig självt - för jag önskar innerligt att han skall ändra sig.

Om ändå....

Ett par Lee....

Det är över 12 år sedan jag ägde ett par jeans, om inte längre, jag älskar riktiga jeans och inte dem jag har från H&M som det inte är fel på alls, men de har aldrig riktigt suttit bra. Men jeans är bra byxor så jag har köpt och förbrukat en hel del par från H&M och använt dem tills de nästan trasat av mig.

Jag hade satt som mål att jag skulle köpa mig ett par riktiga jeans när jag gått ner till en speciell vikt, men jag gick inte ner och jag sköt målet framför mig, till slut kändes det som jag aldrig skulle nå mitt mål och att det bara var att lägga ner allt vad jeans inköp hette.

Så gjorde jag en Gastrick Bypass och vikten blev lägre och mitt mål kom allt närmre och så idag, med mitt presentkort i handen gick jag till Åhlens och träffade en tjej på klädaffären som hette Marie, hon tog sig an mig och vi gick igenom alla jeans hyllor.

Med en laddning jeans steg jag in i provrummet, provrummen som får mig att känna mig som ett åkerspöke, där provade jag jeans efter jeans. De skall bli en del av mig, en kamrat som skall finnas med en längre tid.

Det tog 40 min, 40 min för att hitta de par som jag skall ta med mig hem.

Ett par Lee - mina första jeans på över 12 år!

Det känns gott och inspirerande!

Berättelser

Fördelen med böcker är att jag kan skapa bilderna själv, figurerna lever inom mig och får röster som talar till mig under resans gång. Jag får en relation med boken, boken får en själ, ett hjärta och den blir en medresenär under den tid vi delar tillsammans.

Det samma kan jag inte riktigt säga om filmer, jag har mina guldkorn, jag bär med mig dem, jag minns dem och kan se dem igen och igen och finna de lika bra.

Så kommer den, kombinationen bok som blir film, vissa adapteras väl till den vita duken, jag tror det handlar om mycket skickliga manusförfattare och regissörer, att de har en delad vision. Att de är duktiga historieberättare, som den där äldre damen som jag träffade på biblioteket när jag var liten, som satt bland barnböckerna och läste sagor, magiskt.

Historieberättare är viktiga människor i mitt liv, de är följeslagarna som ger det där extra, som gör att visa steg tas på en glitter beströdd gata, så där så det fastnar på skorna och påminner om det som finns mitt i mellan livet, i själva materia. Sagoberättare har funnits länge, hur länge som helst. Jag tror till och med de som skrev Bibeln var utmärkta ”berättelse lyssnare” som noterade de berättelser som framfördes av någon nestor framför den varma elden, för att föra dem vidare.

Jag har inte läst Bibeln och jag har inte sett filmer baserade på den, så jag skall vara försiktig med att uttala mig om sådant jag inte vet något  om, men det känns som om det inte vore så illa att sitta bland männen och kvinnorna för att lyssna till det de har att säga.

Gjorde det, jag tittade på en film baserad på en bok jag tycker mycket om, och jag önskar att jag lämnat det. Att jag stannat med berättelsen som utvecklades inom mig - men som sagt, det finns många fina exempel och dem kan jag missa om jag inte provar mig fram!

Fördelen med böcker är att jag kan bära dem med mig på ett lätt sätt!

Tiggeri och mitt Samvete....





Jag tänker, funderar och brottas med mig själv, med mitt samvete, de behöver säkert pengar, bara för att jag ser dem på morgonen, i en grupp, och som jag kallar det, har ett morgonmöte innan de går till sina platser och att några av dem har mobiltelefoner, och då menar jag inte äldre telefoner utan iPhone, Samsung, känns det som om de måste ha tillgång till pengar. Att de har råd att förse fler än en med en mobil. Klart man kan ha mobil fast man tigger, det ena utesluter inte det andra – även fast min hjärna känner att det är organiserat tiggeri – men åter igen, gör det någon skillnad?

Eftersom jag arbetar i city möter jag dem varje dag, jag har inte mycket pengar och får klara mig på existensminimum, men det svider till i själen när jag går förbi dem, det handlar mest om att -  klart jag kan ge dem en krona eller panten på alla mina flaskor. Fast säger min hjärna – dina sparade flaskors pant är din bank, till för en liten bonus när det är som kargast.

Är jag självisk? Självklart inte, jag kan inte ge varje tiggare som jag passerar en krona, för det skulle bli en större summa innan arbetsdagen är över.

Så kommer dem in i spårvagnen, det känns som de endast använder den spårvagn jag tar och den tid jag reser hem – flera gånger i veckan. Dragspel, någon slags citra, och högt blir det för området är litet. Det känns som det skär genom mina öron, hjärnan vibrerar. Snabbt letar jag rätt på min iPhone, in med hörlurarna, på med den mest livliga musik jag kan hitta på Spotify, så jag drunknar i egen vald musik.

När de kommer med sin kopp för att be om en slant för att jag fått höra deras musik, ignorerar jag dem, vänder ryggen till – fast jag känner mig skamsen över min gnidenhet. Jag köper Faktum, om det saknas en slant till spårvagnsbiljetten ger jag dem en slant, om det saknas ett par kronor till mjölken bidrar jag gärna – att se resultatet på en gång, att se att det jag kan bidra med hjälper till, även om det är på en liten nivå, det ger mig en ro. Men var gång jag ser dem andra ligga på knä i Brunnsparken, Nordstan och utanför min ICA butik, ställer jag min fråga – är det ok att gå förbi dem utan att skänka en slant?

Jag funderar ofta på känslan över att tiggeriet har ökat, att de sitter överallt på sina knän med en liten burk framför sig, de är skadade, har barn att ge mat till står det på en dels skyltar. Och jag går förbi, då får jag brottas med mitt samvete, få övertala mig själv att det är ok, att det jag KAN hjälpa till med faktiskt räcker.

För allt jag kan göra är bra nog!

1 Dagen på Nya Året...

Det nya året välkomnades lugnt in, det slog precis när min favorit film tagit slut, då det var lite sjukdom hos oss blev det en lugn kväll, precis i min smak. A Room With a View heter filmen, jag hade inte sett den på år, när den kom tror jag att jag gick och såg den på bio fyra till fem gånger, sedan köpte jag filmen. Och nu fick jag dela med mig av denna otroliga film till en fin människa, och han tyckte om den - stor lättnad för mig som inte skulle ta mot negativ respons på filmen på ett vuxet och moget sätt. Det skulle bli demonstrativ sur putning och vända ryggen till tid.

En mjukstart på ett nytt år och en ny arbetsvecka efter julledigheten, det kommer kännas lite ovant, jag känner ofta sådan där ”börja skolan efter sommarlovet ångest” när jag varit ledig från jobbet ett längre tag, men det brukar passera relativt fort och rutinen med jobbet uppskattas, för med den följer många goda vanor som ofta faller mellan stolarna när jag är ledig.

Du kan finna mig fortfarande i pyjamas, med oborstade tänder vankandes i min lägenhet, mellan projekt, jag brukar även glömma ta min medicin i tid.

Men vardagen och den lediga dagen har sina fördelar och det är som sagt bara för att jag har arbetet som jag njuter av ledigheten.

Men låt mig inte lura er, fråga mig om två veckor om jag önskar ledigt så kommer nog svaret på den frågan vara i det positiva.

Nu lägger jag årets första dag till sängs, med bok och goda kattkompisar och tar dagen som den kommer i morgon, för i kväll stannar jag kvar i A Room With a View filmens magiska och förföriska värld - god natt!