Plötsligt slår sig den förbannade saknaden ner igen, fast jag påpekat att det vore tacksamt om den kan hitta någon annanstans att slå sig ner. Jag grät i duschen, det var det mest praktiska eftersom tårar är våta - inte kan jag märka om jag gråter då, även fast det gör ont och värker så.
Sedan envisades sig tårarna att komma även efter duschen, när jag är så trött, trött, jag försökte förskingra mina tankar, lura mig själv, det är bara det att det gör så ont hela tiden, det tycker jag är dumt - det samt att jag inte är önskad, det känns tufft.
Ilskan och önskan om att bli förbannad stannar inte länge, men jag skall fortsätta träna på det!
Så, jag hade kommit överens med en man att jag skulle träffa honom och jag gick, för att ersätta en känsla med en annan, för att ersätta en tanke mot ett par andra, men jag hade nära till tårar, så den iskalla vinden hjälpte mig att förleda då kölden fullkomlig bet mig i kinderna, och gjorde kinderna utan mycket känsel och ögonen tårades i alla fall...
Det var en ganska otakt date, kände redan när jag steg in och satte mig att det inte riktigt var riktigt, men det hade jag känt med honom från början, för alla de månaderna sedan. Det vill säga att jag inte riktigt hittade min plats eller kände mig bekväm utan satt mest och titta på hur mycket han drack.
Men jag stannade en timme eller så, lyssnade och pratade, och när jag tyckte att tiden var rätt berättade jag att jag behövde åka hem, att jag var oerhört trött, vilket jag var och behövde lite ro innan måndagen kom igen.
Mest av allt var jag ledsen när jag kom hem, kröp upp i min soffa och kramade om min stora kudde så gott jag kunde, få värme och något att krama.
Försökte med Olivia men hon tyckte inte att det var vidare väst passande för henne just då, eller någon gång. Men jag lurade henne till mig med borsten, borstade henne och sedan fick jag hålla om hennes tass, och hon la sitt huvud i min hand - sorgen finns där, mest är jag ledsen att inte jag var något att ha - men
I morgon skall jag allt upp, lägga på en foundation, öva med min eyeliner, rouge och ge mig ut igen, huvud håller jag upp och visst - ledsen kommer jag nog vara ett tag till, även fast jag det inte vill - hjärtat tar sin egna tid - den jäkeln!!!
No comments:
Post a Comment