Jag trodde att jag var älskad precis för den jag är, jag kände mig väldigt trygg, som om jag kunde lita på denna relation och bygga vidare på den, näst intill att jag kunde vara säker på att han vill ha mig - det var en ”Sure Thing” .
Så när samtalet kom på förmiddagen var jag inte förberedd, jag trodde faktiskt först att han skämtade, eller i alla fall i en sekund eller så, för visst kände jag att något förändrats, att hans ”ton” var annan än den brukar. Jag kände hur hjärtat brast och jag kunde knappt andas.
När samtalet var över gick jag och irrade runt i lägenheten, genom varje rum, han ville lämna över de saker som jag hade hos honom och jag ville inte träffa honom, för jag var så ledsen att jag kunde kräkas. Jag bad honom lämna sakerna utanför min dörr, inte ringa på, inte komma in, jag kunde inte se honom, det skulle göra för ont.
Jag hängde en lapp på dörren där jag önskade honom all lycka i framtiden, med nytt jobb, nytt förhållande. Hängde även kvittot på julklappen så han kunde byta till sig en fungerande - klädborste.
Varje gång dörren i porten slog igen fick jag hjärtstopp, vart steg i trapporna gjorde så att hela min kropp darrade. Varje bil som åkte förbi var hans och mitt hjärta och min mage sved. Så kände jag att jag inte riktigt kunde ta väntan, för mig är det som med plåster - bäst att dra allt på en gång.
Jag ringde honom, dels för att jag ville förstå vad som hänt och dels för be honom komma över med mina saker i dag, han drog upp en tidigare relation, allt jag kände var en besvikelse, för jag har gjort ett sådan gediget arbete och kommit så långt på vägen i mig själv, i min själ, att bli lämnad nu, för det som varit,är svårt att förstå. Han sa att det var medicinerna, katterna, muskelryckningarna etc etc. Men alla har vi våra små egenheter så även han, men han sätter sig först i allt och visst borde jag lyssnat på detta, men jag tycker så oerhört mycket om honom att jag inte tog in det.
Han gjorde sitt val, och jag får ta hand om mig själv och gå vidare, men jag är oerhört ledsen, besviken chockad och snopen, från att ha skilts åt dagen innan med kyssar och ömhetsbevis, en natt med intim närhet, till att han på kvällen då han skjutsat hem mig hittat Theralen som jag lämnat där för min sömn - googlat vad Theralen används för och dragit en slutsats så fick det honom att bestämma sig för att jag inte var värd alla förändringar som en relation med mig skulle innebära.
Jag saknar honom vansinnigt, inom mig finns givetvis hoppet att han skall ändra sig, att han skall tänka om, men som vanligt med mig så är det en fråga om sorgarbete, jag får tillåta mig själv att gråta som om världen kommit till ända, så jag skakar och får röda ögon, men det får vara ok, får ta mig igenom den här sorgen och när han inte ändrar sig får jag inse att de är ett faktum tills hoppet löp ut av sig självt - för jag önskar innerligt att han skall ändra sig.
Om ändå....
No comments:
Post a Comment