Jag är så glad att jag ringde min psykolog den där måndagen, för att boka tid och att hon hade ett återbud så hon kunde träffa mig i dag. För det har varit en snurrande massa frågor och tankar som jagat varandra i min skalle. ”Hur skulle jag vara för att han önskat ha mig kvar?” ”om jag gjorde si eller så hade det fungerat då?” Men det är överspelat, jag har bränt dem broarna i min desperation att han skulle ta mig tillbaka.
Men det är så svårt att släppa taget, att låta det vara, inse att det är över.
Att få sitta med henne och bolla, få hjälp med att nysta ut vad jag reagerade på och vad det var som skedde inom mig. Vad jag kanske reagerade på också, förutom sorgen att han inte ville fortsätta. För hans nekande till fortsatt relation satte igång en hel drös med gamla tankar, rev upp en massa gamla sår. Att känna att jag kunde vända mig till henne när det krisade var en lättnad, att veta att hon finns kvar i fall att.
Jag lämnade henne lite lättare och med förståelsen att jag kommer att vara ledsen tills, precis som jag själv redan förstått.
Berättade att jag redan varit på en dejt med en annan man som jag haft kontakt med, men att jag kände redan innan att det inte var någon som jag skulle känna mig bekväm med, en gång hade han ringt när han var full. Så snart jag såg honom tänkte jag, kan jag gå med en gång?
Men jag satte mig ner, var ledsen och satt där och tänkte att kommer det alltid vara så här? Har jag träffat det bästa som Mötesplatsen hade att erbjuda när jag träffade Patrik? För saken är den, att de personer som fanns där när jag började med Mötesplatsen finns där än i dag - kände inte att det fanns så mycket nytt.
Nu har jag en dejt i februari, få se hur det blir, men tills dess skall jag förlåta mig var dag och förklara att det är ok att vara ledsen, ok att känna en saknad och en viss sorg.
Men...jag skall fortsätta fram, utmana mina ”bekväma” mönster.
Vill bara att någon skall finna mig fin och kanske till och med attraktiv....
Allt jag vill är att älska och bli älskad.
No comments:
Post a Comment