Jag är ledsen, jävligt ledsen, så ledsen att min kropp skakar, jag darrar som ett asplöv och det gör så otroligt ont. Jag blev chockad, det var som att få ett knytnävsslag i magen, isigt hårt, vasst hårt. Jag veks dubbel och gråten kom, jag vill kräkas, spy ut allt och bli färdig. Men säger själen det kommer att ta tid, en tid som behövs, men jag kommer igenom det här hel säger själen och jag väljer att försöka lyssna till det.
Men just nu gör det ont att andas, jag kan sitta på jobbet och få solen i ögonen och tänka på det vi pratat om som jag inte kommer att kunna vara med om, med honom. Eller att telefonen är tyst igen, inga meddelanden. Hoppet sitter kvar, att han skall ändra sig och komma tillbaka, men på hans lista har jag för mycket minus, för många minus på den kriterielista han har.
Vad gör det för en kvinnas självkänsla? Jo, denna kvinna känner sig dum, känner sig lurad, känner mig jävligt blåst!
Som vanligt vill jag att det skall gå fort, att mitt hjärta skall läka snabbt, jag vill att känslorna skall gå över och bli lättare, göra min kropp och själ lättare. Jag uppskattar alla kommentarer jag fått på facebook, jag har tagit till mig dem i ett litet paket och lagt det i mitt hjärta, för värmens skull.
Men jag är livrädd för att jag kommer att bli ensam för resten av livet, att den jag är inte räcker även fast jag äntligen börjat gilla den jag är, med alla tokigheter som bygger upp min person. Jag skulle inte vilja ändra på mig, mina omständigheter ja, men det är inget jag kan göra med min historia, min ekonomi eller de utmaningar min själ ger mig i mellan åt. Men utan allt det, alla små konstigheter, alla underligheter, sprattligheter och "muskel ryckningar" skulle jag inte vara jag - mina färger skulle inte vara så starka, jag vill leva ett liv i färg och vara med någon som tar mig för den jag är, och det som skapar lite otakt - prata igenom, inte bara stänga och sätta en prick för en kriterialista.
Men jag vill inte vara ensam för resten av livet - att det tog 12 år innan första daten gör givetvis att jag känner en darrning inför de dagar som kommer framöver.
Allt jag ville var att bli älskad för den jag är, allt jag ville var att älska tillbaka, ge tillbaka och visa hur jag känner. Jag gick in i denna relation med honom vidöppen, med ett öppet hjärta, med armarna utsträckta och jag välkomnade honom för den han var, med alla små udda saker (udda för vad jag tycker) som han har. Det jag tror inte att jag ångrar mitt öppna hjärta - att jag vågade hoppa rakt i plurret från högsta avsatsen i poolen som är livet.
Visst hade han saker som gjorde mig fundersam, kanske hade jag också en lista som jag fyllde på längst vägen, inom mig, men det som var skillnaden, är skillnaden var att jag gav honom en chans att bemöta mina funderingar. Jag lät honom förklara ,det är något som han aldrig gav mig - jag fick aldrig bemöta och förklara de minus saker som han la på, på sin minus lista. Han drog bara ut ploppen och lät mig flyta ner i vasken.
Men det gör så ont, när slutar det att göra ont? Jag kommer inte ihåg från tidigare brustna hjärtan, relationer som varat ett par år i stället för tre månader. Jag är säker på att det blev ett sorgearbete, en stund av ängslan och ledsamhet och oavsett om jag vill erkänna det eller inte så är det själen som rår över hjärtat och tiden, själen kör efter egen väg - den busen!
Kan någon annan ta hand om ledsamheten, kommer det en annan förbi min stig som vill följas åt? Det känns inte så idag. Men det är bara dagen efter.
Jag skall försöka forkusera på min jakt på 40-tals kläder, vågar jag prova lindyhopp? Lära mig lite sminkning, helst eyeliner Audrey Hepburn stile. Ta underbara duschar med underbar rik lotion, njuta av min Chanel parfym, mina böcker, mina katter och inte minst, jag skall följa mitt hjärta även fast det just nu gör så jävla ont, fortsätta hulk gråta tills...
Men det vore snällt om någon kunde ta över, ta hand om det åt mig - någon som vill köpa det?! Hör av er!
No comments:
Post a Comment