Jag tassade runt på gården och spanade.
Attan, battan är allt jag har att säga. De senaste två semesterdagarna har inte innehållit allt för mycket. Jag är dock stolt över att jag gick ett ärende till mamma och hämtade sedan mitt halsband och ring från Pantbanken. Panten har legat sedan 2010, så det var med glädje som jag satte på mig halsbandet och ringen.
Varit väldigt trött dessa två senaste dagarna. Irriterad och fortsatt känslig för ljud, för mycket runt omkring mig, gick inte ut och knuffa av honom på moppen, för det visade sig vara en fyrhjulning och en man som körde den runt, runt, runt. Men en yngre följande på moppe. Är inte speciellt modig när jag är i ett sådant märkbart underläge!
Tror att alla dessa känslor har en naturlig förklaring men det hjälper inte mig, fröken surpuppa, just nu!! Så lika bra att låta mig tjura, det är ju bara jag och katterna här så det är endast jag som tycker att jag är tråkig!
Är lite förälskad och som jag gör vid dessa stunder går jag och skrämmer upp mig. Personen som jag har en förälskelse ”på” är ju trots allt en människa precis som jag. Men min logik har alltid varit lite egen, jag vet inte hur jag kommer på alla regler som gäller mig och ingen annan.
Jag går och tittar, är hans bil här? Har han fönstren öppna? Sitter han ute? Kan jag råka på honom på ett naturligt sätt? Vad händer? Men vissa stunder glömmer jag bort mig själv och pratar på som om jag inte har några ”hinder” med att prata med människor, sedan blir jag tyst och livrädd att jag skall träffa på honom och inte våga presentera mig som jag satt som mitt andra mål.
Första målet var att prata med honom lite mer än bara ”Hej” och det är avklarat, nästa utmaning för mig var att presentera mig, ta i hand du vet, och helt plötsligt öppnades det upp en möjlighet och innan jag vet ordet av hade jag sträckt fram handen och presenterat mig. Och som extra bonus, jag stannade och pratade med honom i tio minuter även efter min andra granne traskat vidare, jag stod kvar ensam!
Då tänkte jag, nästa utmaning Marie - kräftskivan på gården, utmärkt möjlighet, men i sista minuten, idag, hoppade jag av och gömde mig hemma.
Det efter jag diskret gått förbi tältet för att se om han var där, just då var han inte det, men jag träffade en annan granne som jag känner till lite, men jag vågade inte vända tillbaka med henne. Så jag gick hem - mes, fegis, chicken shit, darrande asplöv!!!!
Så jag är besviken, nere, deppig, och ledsen på mig själv, nu känns det som jag förstört alla mina chanser, och vem skulle tycka att jag är tilltalande ändå? Jag menar vem tror jag att jag är? Någon som en man skulle tycka vara tilltalande - don’t think so!!!
Hopp, men han kommer att träffa en snäll tjej och jag kommer att vandra runt jorden som den ensammaste Big Foot i världen.
I dag är jag en fegis, i morgon en modigare lort!!!
No comments:
Post a Comment