Dem hälsar inte på mig, under hela året jag bott här har jag ansträngt mig att alltid hälsa på dessa grannar. De bor i porten bredvid, en hel familj som tycks bli fler och fler, först var det en mamma och pappa samt två barn, nu har ett par äldre föräldrar tillkommit, men ingen av dem hälsar när jag säger hej, sex personer som inte hälsar.
Jag förstår att det finns dagar, även jag har dem, när man inte vill hälsa på någon, man är lite off, en dålig dag kan alla ha. Men i 14 månader, ingen hälsning åter, ger man upp?! Näpp, skam den som ger sig!!
Men så hälsade dem inte på mig i dag heller när jag mötte dem på gården och känslan kom över mig att, ”äh nu får det vara bra ett tag, jag tar semester även från hälsandet!” De hälsar på Tora, ok, de bor i samma uppgång, men de hälsar på andra på gården, och då börjar jag undra.
Det är lätt att fastna för det negativa, för de flesta andra hälsar, jag får allt en hel del leenden och underbara pussar från Astrid och Harry.
Skall erkänna att det bidrar till en osäkerhet inför nästa helgs kräftkalas. Kommer de att le mot mig då? Kommer Tora att vara där, eller kvinnan med de underbara katterna i port A? Kommer det någon som jag pratat med mer än ”Hej?!”
En utmaning i den sociala delen av livet, där jag behöver utmanas, även fast det är oerhört skrämmande.
Så, i morgon skall jag börja med planen att inte hälsa och se om det kanske till och med provocerar fram en hälsning?
Tycker att det är trevligt att hälsa på människor, i alla fall bjuda på ett leende för det kostar så lite.
Jag skall lägga mig på en sommar äng igen, vänta på att fjärilar fladdrar över mig och att en fågel landar på min näsa där jag ligger på den blomstrande ängen - den dag jag inte sa hej !
No comments:
Post a Comment