Som S sa, som Dr Suess sa, men Mest vad Livet sa...

Det är ett underligt lugn på kyrkogårdar, det är en tjock tystnad. Jag finner dem vackra, inte sorgliga, lugna och törs jag säga det? Harmoniska. Men, samtidigt en påminnelse om livet, lite rädd blir jag som sagt, solen hjälpte till, det var som om någon stod bakom mig, stöttade upp mig. Tiden är kort och den passerar allt för fort.

Jag såg en fjäril i dag, den satte sig i solen på en gravsten, sakta slog den igen sina vingar för att öppna dem igen. Fåglarna stod för musiken och i stället för att prästen stod och förde talan, fick vi var och en läsa en del i S favorit bok, den som hennes man stod och höll i, hundöron, vattenskadad och lite allmänt sliten efter att ha följt med S överallt. Det var svårt att läsa även fast det var en paragraf som jag skulle läsa, det gjorde ont i halsen, i stämbanden, det var som allt var i en kramp, och min röst blev tvingad ut ur min mun. 

S hade ingen ”kyrkobegravning” vi satt inte inne i kyrkan utan vi var med vid urnsättningen, vi fick smörgåsar och satt längst en mur mitt mot hennes grav efter vi gravsatt henne. Vi sa inte mycket, men vi hade musik i form av fågelsång och gitarr från S bror.

När jag kom hem så var jag konstigt trött, jag gick och la mig och vaknade ett par timmar senare, då kändes det som om jag inte varit där med S, som om dagen började där och då när jag vaknade efter min eftermiddagslur.

Efter lite mat fortsatte jag med min tavla, den krävde ett lättsamt fokus, och det kändes skönt att inte tänka på något - och så tog materialet slut - sådant som händer.

Det är underligt vad människan klarar, vi är helt fantastiska faktiskt och hoppet, hoppet är det sista som lämnar oss, det sista som S hade, hon var tuff och även fast vi inte haft regelbunden kontakt skickade vi lite meddelande via facebook, och vad gör jag nu?! Jag kan inte ta bort henne från mitt konto, jag vill inte, så som med L behåller jag henne där och i min adressbok tills.

Kyrkogårdar är verkligen en fristad, ett andningshål, där man kan vara en stund och veta att livet går vidare oavsett, och vi har alla ett slut, men tills dess skall vi fylla den med det som VI tycker är viktigt, för vad som är viktigt för mig kan vara oviktigt för dig och vice versa. 

Mest av allt, var modig, och gör det bästa du kan!