Tiden är en Underlig Sak....

Tre veckor och det känns så skönt, avslappnat och tryggt. Men med pirr och en nervositet som kommer på de mest underliga stunder i vardagen. Det är underbart, när jag tänker på honom pirrar det till, jag längtar och blir alltid lika stort leende glad när jag får ett lite sms.

Nu är det första gången sedan vi träffades som vi är i från varandra en hel vecka, tänka sig, vem kunde ana att det skulle kunna bli så? Inte jag i alla fall. Och han är inte lik någon jag varit tillsammans med, min teori att man ofta söker sig till liknande män som den som var den första kärleken - och visst har det funnits likheter, tycks inte längre hålla!

Men han påminner som sagt mest om min kära kompis Axel, och han förberedde mig för honom, för han är lite speciell, på ett bra sätt för mig, men kanske skulle det finnas de som skulle finna honom svårt att riktigt förstå eller ”hänga med”.

Han kan saker och har sina specialiteter, han är smart, lugn och trygg som individ. Han håller mig, i alla fall inte ännu, ”tillbaka” utan han låter mig flyga i väg, lyssnar och sedan till min förvåning säger han något så logiskt, utanför det jag själv tänkt på, att jag stannar upp och funderar.

Jag gillar att han utmanar, dels med sitt harmoniska lugn men även med sin hela varelse, att han lyssnar och tänker efter och kan faktiskt ta upp det ett par dagar sedan - han lyssnade och han kommer i håg det mesta jag sagt. Lika gott minne som jag. Omtänksam och härlig, toppen att krama och har de bästa varma händer som värmer mina, och fötter som värmer mina.

Men, han snarkar, han kan somna så snart han lägger huvudet på kudden - hur avundsvärt, och hela hans kropp slappnar av, han är lealös. 

Som det är nu är jag förkyld, han är febrig och har sin infektion att brottas med, jag var i Löddeköpinge fredag till lördag, hos honom lördag till söndagsmorgon, så jag åkte hem med ett bankande huvud, illamående, rinnande näsa och matthet. Han somnade febrig i soffan, jag i min säng och vi hördes över telefon och tyckte synd om varandra - och nu, han är på kurs idag till och med fredag kväll - how rude!

Men jag tror det ger hos tid att krya på oss och längta vansinnigt - lidelsefullt underbart och magkittlande roligt - tänk att detta hänt mig?!