Jag tyckte det kändes bra, det var lite svårt att prata på grund av studentflak och all trafik och sedan på restaurang var det en möhippa och de tjoa och skrattade så ett samtal kändes som en utmaning. Vi var tillsammans från 16:00 till lite efter 21:00. Jag visste inte vart jag stod med jag hoppades på en date nummer två.
För, vi promenerade upp till de vackra husen bakom konstmuseet, han bor i Johanneberg så när vi kom till gatan som ledde till hans hem stannade jag till, och vi stod där och bytte några staplande ord. Jag sa att det kanske var dags för mig att gå ner till Vasaplatsen för att ta spårvagnen hem - han följde mig en bit på vägen. Och så stod vi där vid vägskälet och vägde på trottoaren. Vi sa några staplande ord. Jag skulle inte haft något mot mer, men det var dags att gå hem. Jag gav honom en kram och det var gott där i hans famn.
Han var borta hela lördagen och jag sms:ade inte, i morse skickade jag ett för att önska honom lycka till vid spelningen, fick ett tillbaka - neutralt.
Något gnagde i magen, en stor knöl av ångest satt där.
Så öppnade jag upp min gmail. Han tackade för en trevlig kväll, och även fast han kände att vi hade mycket gemensamt så var det ändå något som saknades.
Jag skrev tillbaka att det var synd.
Så blev jag lika förtvivlad som när Patrik gjorde slut och det är ju helt galet, för fem timmar är inte tre månader - jag kan inte förklara varför det hände, men jag föll ihop.
Det hade givetvis inget med min date att göra, det var bara en förtvivlan. Jag bygger upp ett hopp, och så blir jag besviken, så blir jag ledsen, jag får en klump i halsen som gör så att det känns som jag vill spy!
Jag är förbenat less på att inte vara ”den”, att tro att jag är någon att ha, och sedan, date efter date få veta att jag inte riktigt passar, okej, jag har varit på fem dater, och två av dem har varit något jag hoppats på men inte blivit mer än en date, eller tre månader : ) Men, vad fasiken gör jag för fel? Jag vet ett, men det är svårt att styra om just denna detalj för det är en del av den jag är - och jag känner att om jag helt ändrar på den jag är för att passa - då är jag inte snäll mot mig själv.
Just nu känner jag mig inte åtråvärd, jag känner mig små fet, grå, illa luktande här där jag gömmer mig bakom min dörr. Och är desperat efter bekräftelse, så jag skickade ett sms till Jocke för att se om han kan berätta vad jag gör för fel eller vad det är som man kanske skall tänka på när man möter någon. Men jag är desperat efter bekräftelse, att jag ser bra ut eller att jag i alla fall inte är helt oattraktiv, att jag är en intressant person.
Så pass att jag lyfter upp Azalea och säger ”vad tycker du om matte?” och hennes enkla svar är att ”inte mycket då du envisas att försöka reda ut mina tovor!!!”
Jag tyckte det kändes bra och såg fram mot en date till. Men, bättre att det sätts punkt efter fem timmar istället för tre månader - skall slicka mina sår och borsta av mig grus, om en stund skall jag försöka ställa mig upp!
No comments:
Post a Comment