Konfunderad

Jag pendlar fram och tillbaka, fram och tillbaka och efter jag initierat kontakt har hopp och förtvivlan förstärkts. Otålig, saknad och en desperation som jag inte alls trivs med, för den skrämmer mig, för jag vill inte vara desperat efter kärlek. Desperation känns inte ärligt på något sätt. Hur kan jag veta att känslorna är baserade på ”äkta” känslor och inte känslor av rädsla för att vara ensam?

Nej, jag tycker inte om desperation eller att jag skapar en relation i mitt huvud som nästan får mig att tro att jag har eller har haft en relation i realiteten, men så inte är fallet.

Sedan är jag ganska rädd för att jag skapar känslor som egentligen inte finns där, bara för att det är roligt med en flört. Sedan en rädsla att jag tror att han är intresserad för att jag känner en energi, uppfattar ett beteende som jag tolkar som ett intresse. Men är inte det att tro att jag är någon som jag inte är egentligen? Att män skulle finna mig attraktiv?!

Känner att just nu snurrar det runt en hel del och jag vet inte om denna längtan är så rolig!?

Hur gör jag för att ”glömma bort det?” går det över huvudtaget?

Kan jag släppa det och vandra vidare?

Men jag vill så gärna få en chans att prova, att se hur det kan vara - begär jag för mycket för mig själv? Är jag verkligen värd det?