När stunden är inne så känns allt förstört, all tid jag spenderat för att hålla i alla mina delar, bort kastat, jag kan förstöra allt jag byggt i en handvändning. Det är min största rädsla, min mardröm. Men jag försöker inte tänka på det allt för mycket.
Men när jag åker in i min ysterhet försvinner all vett och etikett och mitt omdöme är som bortblåst inte ens ett minne av det består.
Jag sitter här ensam och det är vad jag behöver, tysthet och ro, ingen som är runt mig, inget sorl, inget ljud som jag själv inte önskar. Ingen utmaning och ingen vänskap som jag så lätt kan förstöra fast det är det sista som jag vill.
Jag har sovit när det behövdes, vilat och lyssnat på ingenting.
Att finnas till mitt i en depression är svårt att förklara för någon som aldrig har varit riktigt så här långt nere - där inget spelar någon roll, där inget tycks värt det. Där jag inte orkar något, där det spinner runt i huvudet i en sådan fart att det trycker i bröstet, jag kan inte sova, jag kan inte sitta still, inget stannar i huvudet.
Farten bara accelererar och jag vet inte vad jag skall göra för att få mig att sakta ner, göra en mjuklandning i stället för den krasch som brukar bli finalen på denna match.
Jag vill inte förstöra vänskap, arbetsron för mina arbetskamrater, men mest av allt vill jag inte förstöra för mig - utan spara mig, för just nu lever jag hudlöst och jag tar in allt, blir ledsen för/av allt.
Jag behöver ta hand om mig själv fast jag är rädd, fast jag är i total oreda.
No comments:
Post a Comment