Att tänka för mycket...Japp, det är JAG!

Det tycks att jag är fullständigt normal, överkänslig men fullständigt normal om jag tar alla mina fyra mediciner mot/för min själ, fullständigt normal. Men jag vet inte om det känns bra. Vet inte om det känns som jag? Kanske är det så att jag vill vara lite underlig, lite egen så jag slipper följa de ”sociala regler” som inte finns konkret ned skrivna, men som ändå finns där, på kanten av syret! Så omger oss alltid.

”En sådan bok finns ju inte” säger ni, men det gör det, det gör det jag lovar, det är när man inte följer dem som man ser ”boken med reglerna” det är som det undermedvetna blinkar varnande som en neon skylt att ”Akta!! Varning!! Du håller på att gå åt fel håll!” men jag undrar om jag någonsin skulle välja följa dessa regler? Jag tror inte det, för det skulle ta sådan tid, så mycket energi - jag orkar inte!

”Du tänker för mycket!” Japp, det vet jag och jag har spenderat en massa år i tron att detta är fel, att det betyder att det är något karaktärsfel på min part. Det grundar sig i tonen som det är sagt till mig, oftast. Det känns alltid som det är negativt att tänka för mycket, att vara en analyserande person.

Men, i eftermiddags landade jag tillbaka i känslan av att jag slog näven i bordet och meddelade stolt, ”Det kan du ge dig F-N på, och vad har det med dig att göra ?, mina tankar, mina funderingar och min tid! Jag älskar att tänka även fast det kan ta mig till mörka, mörka platser!

”Du förstår inte för du har inte barn!”

Detta är en oerhört öm punkt för mig, det gör så svidande ont att det är svårt att förklara, det jag kan säga är, jag förstår att jag inte ”kan förstå för jag har inte barn”, men jag säger, ”Du kan inte förstå för du HAR barn!” Jag spelar lite ”Allan” här och skämtar bort det med en axelryckning. Men sablans så ont det gör - ni som har barn kan inte förstå HUR mycket det svider!

Men i dag tog min hjärna över, ”nej Marie, du förstår inte för du har inte barn! Men det är ok, så, du förstår inte, lämna det, vad spelar det för roll egentligen? Du förstår hur du känner det när man lever utan barn eller möjligheten till barn i framtiden.” Jag bestämde mig för att acceptera att det gjorde ont att höra, förstå vart det kom från, inget illa menat, acceptera att det gjorde så ont att jag mådde fysiskt illa - men, det ändrar inte den jag är, eller vad jag kan ”känna in”. Det får vara så!

Jag fransar lite i kanterna för tillfället, det känns som en stickad tröja där en maska gått upp och garnet tar sig löst i en tråd som bara blir längre och längre med ett hål som blir bara större och större. Det är oerhört jobbigt och jag ligger precis på gränsen. Det skrämmer mig faktiskt skall jag villigt erkänna.

Så utöver min överkänslighet har jag lagt på vanlig känslighet och jag tror inte att jag kan ta mer. Det får vara bra här!