Jag fick ett svar från P via Mötesplatsen, han hade tolkat brevet som om jag frågade om vi kunde prova, se om vi kunde vara tillsammans, men det var inte riktigt det jag ville, jag gjorde det för min skull, men kände att P tog det från mig igen, men så kom jag på, under utbildningen på jobbet idag - han kan inte ta något från mig om jag inte ger honom det. Även fast jag skulle ta tillbaka honom - mot mina egna kloka tankar - för det hade inte varit hälsosamt, så kände jag att visheten inom mig skulle säga nej, tilliten finns inte där, han har visat sig vara en stövel faktiskt, okännande, oempatisk om han inte har något att vinna, är du inte intressant, det är han som är den som räknas, endast. Han kan inte förstå att ha en historia är en del av att vara en kännande människa, enligt mig. P skulle förgöra mig tillslut, jag skulle ändra mig för att passa honom bättre - urlaka mig, förgöra mig.
Klart jag blev ledsen igen, skör igen och ifrågasatte mina chanser att få en relation, att någon vill vara med mig trots mitt förflutna och det jag ställt till med. Jag är rädd för att sluta som ensam för resten av livet. Jag är ledsen, väldigt ledsen och försöker ge mig en klapp på kinden, känna mig ledsen och lite sorglig är ok, för en stund, men sedan kan jag välja något annat istället.
Tycker inte om den här ledsamheten, den är så jobbig att ha med att göra ; ) Som den där tjuriga tre-åriga Marie, men även hon får finnas, får ta rum, men inte utesluta något annat, speciellt inte sådant som är bra.
Så jag skall slicka mina sår, måla mina naglar, sätta färg på kinderna och parfym bakom öronen - och en blomma i mitt hår. Även om det endast är för mitt innersta öga.
Jag tror det är bra nu - nu skall ja påbörja öppna min hand och släppa taget, det är bra nu, det skall jag hjälpa mig själv att förstå...
...och ledsen får jag vara ett litet tag till, nu har jag i alla fall fått göra vad som var viktigt för mig, ett brev till P, men en punkt inte ett komma.
No comments:
Post a Comment